Baltzar Julius von Platen, son till Baltzar Bogislaus von Platen, född 16 april 1804 i Näs, Skaraborgs län. Död den 20 mars 1875 i Stockholm. Han gick i skola i Linköping och redan vid 14 års ålder seglade han som jungman på ett svenskt handelsfartyg i Medelhavet och Svarta Havet. 1825 inträdde han som underlöjtnant i engelsk tjänst, vilket kom att få stor betydelse för hans intresse för engelska förhållanden och senare även leda fram till hans livslånga engagemang för sjöförsvarets struktur och utrustning. Vid sin hemkomst anställdes han som adjutant hos sin far.
Genom sitt giftemål den 7 augusti 1832 med friherrinna Sofia Eleonora Charlotta De Geer, född 6 augusti 1813 i Stockholm, fick han tillgång till en av de största förmögenheterna i landet, vilket gav honom möjlighet att engagera sig i politiska frågor. Han kom därvid på ett naturligt sätt i kontakt med de kretsar inom den högadliga liberala oppositionen som träffades hemma hos svärfadern Carl de Geer under den oroliga riksdagen 1840. Vid denna utmärkte sig Baltzar von Platen genom ett flertal debattinlägg. Det har visats att han vid denna riksdag tillhörde den s.k. oppositionen och att han inte så sällan i bebatterna hamnade i motsatsställning till den konservative partichefen August von Hartmansdorff och lantmarskalken Carl Otto Palmstjerna.
Under riksdagen 1840 motionerade han för första gången om sjöförsvarets ordnande och uttalade offentligt de åsikter som han höll fast vid under hela sitt liv. Under debatten framhöll han att linjeskeppen hade spelat ut sin roll och förordade ett inre skärgårdsförsvar. Han menade att man inte borde fästa sig vid ropen om Sveriges ära och storartade historia eftersom ”Sveriges självständighet, och med detsamma dess sanna ära består däruti, att Sverige vet att klokt begagna sig av de fördelar det äger, att styrelsen vet att klokt använda de medel, folket sammanskjuter”.
Kung Oscars trontillträde 1844 medförde att den forna riddarhusoppositionens ställning förändrades, och han utnämndes till kabinettskammarherre. Även under riksdagen 1844-1845 fortsatte han att förfäkta liberala åsikter i ekonomiska och konstitutionella frågor. Han uppträdde visserligen mot det vilande representationsförslaget men förordade i stället F. Åkermans motförslag, då han menade att ”Sveriges välfärd icke ovillkorligen” fordrade ”representationens bildande efter …. ståndsprincipen”, som framförts i Hartmansdorffs förslag, vilket gick ut på att det skulle finnas fem stånd, de fyra gamla samt ett nytt, fördelade på två kamrar, de äldres och de yngres. Åkermans förslag innebar en övre och en nedre kammare som skulle utses genom valkorporationer liksom valda ombud för adel och kungen. För övrigt uppträdde Baltzar von Platen vid denna riksdag med inlägg mot tullhöjningar och för liberala reformer.
Inför riksdagen 1847 sökte han samarbete med R. von Kraemer och med kung Oscars goda minne bilda ett regeringsparti på riddarhuset för att motverka Hartmmansdorffs inflytande och för att möjliggöra de radikala reformer kungen vill åstadkomma på strafflagens område. Detta lyckades dock endast delvis, och det blev svårt att på sikt hålla samman partiet. Där återfanns i övrigt moderat-liberala adelspolitiker som W.F. Tersmeden, J.A. Gripenstedt, A.C. och C.A. Raab och C.A. Mannerskantz. För att möjliggöra en representationsreform enligt sina intentioner etablerade den moderat-liberala adelsfraktionen under Baltzar von Platen och Tersmedens ledning Sällskapet de elva i februari 1848. Detta öppnade också sina dörrar för medlemmar av andra stånd. Programmet, som i huvudsak utformats av Gripenstedt, tog förutom representationsfrågan upp punkter som uppmuntran av kommunal verksamhet, skattereglering, lagreform och förord för en undervisningsreform.
Den förändrade politiska situationen gjorde Sällskapet de elvas medlemmar till attraktiva statsrådskandidater och efter att i april 1848 avböjt inträde i statsrådet som konsult, tackade han ett år senare ja till posten som sjöminister. I statsrådet förde han med full kraft fram sina åsikter i sjöförsvarsfrågan. I den av Baltzar von Platen signerade proposition Kungl. Majt. lade fram inför 1850-1851 års riksdag redovisade han sin syn på försvarsfrågan: Lantförsvaret måste vara huvudbeståndsdelen i Sveriges försvarssystem. Sjöförsvarets huvuduppgift skulle vara att i samverkan med lantförsvaret hindra fientlig landstigning och understödja arméns operationer. För detta syfte var flottans aktuella organisation olämplig. Han gav en mörk bild av linjeskeppen som omoderna och i dåligt skick. Flottan borde, för att kunna lösa sina uppgifter, organiseras i lättare skärgårdsfartyg och ett starkt kustförsvar. Vissa indragningar av befäl och manskap skulle därigenom kunna genomföras. Förslaget väckte stor uppmärksamhet och rönte häftig kritik såväl från konservativt håll som från den ”unga flottans män”. Det fanns ett kompakt motstånd mot reformen i både adels- och prästestånden och förslaget föll, vilket fick Baltzar von Platen att lämna statsrådet i januari 1852.
Baltzar von Platen deltog livligt i riksdagarna 1853-1854 och 1856-1858 och var en framträdande debattör inom adelsståndets moderat-liberala grupp. Han röstade bl.a. 1853 mot det vilande förslaget om en representationsreform, då han ansåg att även detta i alltför hög grad vilade på ståndsprincipen. Han tillstyrkte vid samma riksdag tullnedsättningar och frihandel, och menade att andra länder bevisat, att ”den friare handeln skapar…låga priser och icke monopoler”. I brännvinsfrågan, som var central vid denna riksdag, deltog han livligt, bl.a. som ledamot av det särskilda brännvinsutskottet. Inför riksdagen 1856 förberedde sig adelsståndets moderat-liberaler återigen för att söka bryta den konservativa majoriteten. Även denna gång spelade han en central roll som initiativtagare och symbolperson. Utskottsvalen gick dem emot, men de återkom och organiserade sig i januari 1857 som Lantadelns sällskap.
Baltzar von Platen och Tersmeden ledde förhandlingarna och Mannerskantz var partiorganisatör. De hade vissa framgångar men mot sommaren upplöstes sällskapet och i oktober utnämndes Baltzar von Platen till svensk-norsk minister i London. Där fann han sig, med sina intressen för handel och sjöfart, väl tillrätta och spelade enligt samtida vittnesbörd en viktig roll i det diplomatiska livet; bl.a. utsågs han till hedersdoktor i Oxford.
Vid den ombildning av ministären i mer reformvänlig riktning som genomfördes under Louis De Geers ledning kallades Baltzar von Platen 1862 ånyo till chef för Sjöförsvarsdepartementet. Som sådan fick han till riksdagen 1865 återigen tillfälle att framlägga ett detaljerat förslag till omorganisation av flottan i huvudsak enligt de tankar och idéer som han tidigare presenterat. Riksdagen biföll nu hans förslag, vars huvudtanke var att sjöförsvaret skulle delas i flottan och skärgårdsartilleriet (kustartilleriet). Dessa skulle ha olika uppgifter och manskapet därmed erhålla olika utbildning. Skärgårdsartilleriet skulle närma sig lantarmén, medans flottan skulle utgöras av mindre och mera lättrörliga enheter. De förordade reformerna hann dock inte helt genomföras förrän de undergick vissa justeringar, och 1873 upphävde riksdagen tudelningen, vilket föranledde hans utträde ur första kammaren. Som helhet innebar dock hans statsrådstid en västentlig upprustning och effektivisering av sjöförsvaret.
I egenskap av liberalt statsråd, spelade Baltzar von Platen en huvudroll i slutstriden om representationsfrågan 1865. Han framhöll i slutdebatten 6 december att ståndet måste komma till ett avgörande i denna för nationen så viktiga fråga: Förr eller senare msåte förändringen komma ”för befordrandet av det liv och den utveckling av samhällets krafter, som såväl behövas för att i alla händelser hävda våra rättigheter såsom ett oberoende folk”. Han vädjade framför allt till de osäkra att besinna sig och att rösta för det vilande reformförslaget, som han ansåg väl uppfylla de krav på balans som många efterfrågade, ”det vore oklokt förkasta detsamma för någonting obekannt, möjligen lika omöjligt att vinna”. Han pekade också på möjligheten att kungen vid ett nej skulle utnämna ett tillräckligt antal nya adelsmän så att reformen ändå slutligen kunde gå igenom.
Tre år efter det att Baltzar von Platen för andra gången lämnat Sjöförsvarsdepartementet återkom han i konseljen som utrikesminister. Han kvarblev dock bara ett år då han inte ansåg sig kunna sitta kvar i en ministär som, på den nye kungen Oscar II:s initiativ, förberedde västentliga förändringar i den reform han genomfört som sjöförsvarsminister. Baltzar von Platen ägde en stor förmögenhet bl.a. i form av jord i Uppland, Södermanland, Ångermanland och Östergötland, vartill kom hans hustrus ännu större besittningar. Han uppmuntrade och gav generösa bidrag till utövare av vetenskap och konst.
Baltzar von Platen deltog livligt i riksdagarna 1853-1854 och 1856-1858 och var en framträdande debattör inom adelsståndets moderat-liberala grupp. Han röstade bl.a. 1853 mot det vilande förslaget om en representationsreform, då han ansåg att även detta i alltför hög grad vilade på ståndsprincipen. Han tillstyrkte vid samma riksdag tullnedsättningar och frihandel, och menade att andra länder bevisat, att ”den friare handeln skapar…låga priser och icke monopoler”. I brännvinsfrågan, som var central vid denna riksdag, deltog han livligt, bl.a. som ledamot av det särskilda brännvinsutskottet. Inför riksdagen 1856 förberedde sig adelsståndets moderat-liberaler återigen för att söka bryta den konservativa majoriteten. Även denna gång spelade han en central roll som initiativtagare och symbolperson. Utskottsvalen gick dem emot, men de återkom och organiserade sig i januari 1857 som Lantadelns sällskap. Baltzar von Platen och Tersmeden ledde förhandlingarna och Mannerskantz var partiorganisatör. De hade vissa framgångar men mot sommaren upplöstes sällskapet och i oktober utnämndes Baltzar von Platen till svensk-norsk minister i London. Där fann han sig, med sina intressen för handel och sjöfart, väl tillrätta och spelade enligt samtida vittnesbörd en viktig roll i det diplomatiska livet; bl.a. utsågs han till hedersdoktor i Oxford.
Vid den ombildning av ministären i mer reformvänlig riktning som genomfördes under Louis De Geers ledning kallades Baltzar von Platen 1862 ånyo till chef för Sjöförsvarsdepartementet. Som sådan fick han till riksdagen 1865 återigen tillfälle att framlägga ett detaljerat förslag till omorganisation av flottan i huvudsak enligt de tankar och idéer som han tidigare presenterat. Riksdagen biföll nu hans förslag, vars huvudtanke var att sjöförsvaret skulle delas i flottan och skärgårdsartilleriet (kustartilleriet). Dessa skulle ha olika uppgifter och manskapet därmed erhålla olika utbildning. Skärgårdsartilleriet skulle närma sig lantarmén, medans flottan skulle utgöras av mindre och mera lättrörliga enheter. De förordade reformerna hann dock inte helt genomföras förrän de undergick vissa justeringar, och 1873 upphävde riksdagen tudelningen, vilket föranledde hans utträde ur första kammaren. Som helhet innebar dock hans statsrådstid en västentlig upprustning och effektivisering av sjöförsvaret.
I egenskap av liberalt statsråd, spelade Baltzar von Platen en huvudroll i slutstriden om representationsfrågan 1865. Han framhöll i slutdebatten 6 december att ståndet måste komma till ett avgörande i denna för nationen så viktiga fråga: Förr eller senare msåte förändringen komma ”för befordrandet av det liv och den utveckling av samhällets krafter, som såväl behövas för att i alla händelser hävda våra rättigheter såsom ett oberoende folk”. Han vädjade framför allt till de osäkra att besinna sig och att rösta för det vilande reformförslaget, som han ansåg väl uppfylla de krav på balans som många efterfrågade, ”det vore oklokt förkasta detsamma för någonting obekannt, möjligen lika omöjligt att vinna”. Han pekade också på möjligheten att kungen vid ett nej skulle utnämna ett tillräckligt antal nya adelsmän så att reformen ändå slutligen kunde gå igenom.
Tre år efter det att Baltzar von Platen för andra gången lämnat Sjöförsvarsdepartementet återkom han i konseljen som utrikesminister. Han kvarblev dock bara ett år då han inte ansåg sig kunna sitta kvar i en ministär som, på den nye kungen Oscar II:s initiativ, förberedde västentliga förändringar i den reform han genomfört som sjöförsvarsminister. Baltzar von Platen ägde en stor förmögenhet bl.a. i form av jord i Uppland, Södermanland, Ångermanland och Östergötland, vartill kom hans hustrus ännu större besittningar. Han uppmuntrade och gav generösa bidrag till utövare av vetenskap och konst.
Greve Baltzar von Platens stora godsinnehav var ett arv från svärfadern, excellensen greve Carl de Geer. Det omfattade Örbybus och Strömsbergs bruk i Uppsala län, Stora Sundby och Yxtaholm i Södermanslands län, Sörby i Östergötlands län, Christinelund och Kulla Gunnarstorp i Malmöhus län, Utansjö i Västernorrlands län och dessutom fastighet vid Västra Trädgårdsgatan i Stockholm. Sonen Carl von Platen ärvde Stora Sundby, Christinelund och Yxtaholm samt del i Strömsbergs bruk, Ullfors och Utansjö bruk och även huset i Stockholm. Efter hans död övergick Stora Sundby i släkten Klingspors ägo. Dock träffades en överenskommelse att hans änka Stephanie, senare gift furstinna von Wedel, genom arrende fick dispositionsrätten till gården så länge hon levde, dvs till år 1937. Kulla Gunnarstorp ärvdes av dottern Elisabeth, gift Wachtmeister.
Källa: Svenskt Biografiskt Lexicon (SBL)
