von Dardel

Nils von Dardels ”Påfåglar”

FOTO: bukowskis.com

På nyårsdagen 1917 lämnade Nils Dardel ett krigshärjat Europa för att genomföra en resa med destination USA. Med på färden var den gode vännen Rolf de Maré, själv sedan tidigare en rutinerad jorden-runt-resenär. Den 13 januari angjordes New York där man samma kväll besökte Metropolitan för att höra Caruso i Simson och Delila, varvid Dardel somnade under föreställningen. Via bl. a. Florida och Kuba (där vännerna för första gången såg Anna Pavlova dansa) anlände de i slutet av februari New Orleans, lagom till den stora karnevalen.
De dramatiska världshändelserna spelade nu in i resplanerna. Samma månad bröt USA de diplomatiska förbindelserna med Tyskland och en hemresa över Atlanten omöjliggjordes. Att resa hem över Asien sågs emellertid som ett såväl lockande som realiserbart alternativ. En månad senare togs farväl av San Francisco innan en lång resa över Stilla havet vidtog. Efter ett mellanspel i Honolulu var man i april framme i Yokohama.
Japanvistelsen blev inledningen till en kort saga, både poetisk och dramatisk, av genomgripande betydelse för Nils Dardels liv och konst. De Maré och Dardel tog in på Tokyos bästa hotell, Imperial, och avlade genast visit på den svenska legationen, vilken sköttes av minister Gustaf Wallenberg (yngre bror till bankdirektörerna K.A. och Marcus). Familjen Wallenbergs hem, en större trävilla i en modifierad svensk stil inredd med möbler från det gamla Wallenbergska patricierhemmet vid Kungsträdgårdsgatan, var ytterst gästfritt samt en samlingsplats för den svenska kolonin.
Resenärerna välkomnades hjärtligt och bjöds omedelbart till den kejserliga körsbärsfesten, Japans stora nationella festdag. Det var här Dardel mötte Wallenbergs 21-åriga dotter Nita. Dardels levnadstecknare Karl Asplund (vilken själv träffade Nita Wallenberg vid ett flertal tillfällen) beskriver Nita som ”en ung, strålande, blond och frisk skönhet, enligt egen utsago något bortskämd och flirtig och naturligtvis firad inom de diplomatiska kretsarna” (Nils Dardel. I. Ungdomstiden 1888-1921, 1957).
Den 14 maj reste de Maré hem utan Dardel som hade bestämt sig för att stanna kvar. Dardel tog starka intryck av japansk konst och natur, studerade japanskt måleri och tog själv lektioner i att måla akvarell på siden. Orientens bildspråk och komposition kom hädanefter att bli element som omsattes i hans senare verk. Dardels måleri hade legat i träda under hela våren 1917 och det mesta talar för att kontakten med Japan väckte ”aptiten” som Erik Näslund formulerar det (Dardel, 1988).

Det fanns emellertid annat som höll kvar Dardel på de japanska öarna, vilket även det berörs i Näslunds bok: ”Han tycks också mycket snart ha blivit intagen av Nitas nordiskt friska blonda typ. […] Damerna Wallenberg tycks också omedelbart ha blivit charmerade av den unge belevade och adlige svensken”. Den bortskämda samt flirtiga Nita fattade omgående tycke för Dardel och förvånades då han, till skillnad från övriga tillfälliga samt något oseriösa kavaljerer, mycket allvarligt och vänligt tog hand om henne, förmanade henne och visade hur hon skulle bära sig åt: ”Här uppträdde inte den chockerande och bisarre dandyn, utan den väluppfostrade adelsgossen” (Dardel, 1988).
En vacker dag, denna lyckliga sommar, var Nils och Nita hemligt förlovade. Nitas mor, fru Wallenberg, var enligt uppgift stormförtjust i den uppvaktande kavaljeren och de hemligt förlovade tog vackra förlovningsfotografier hos Tokyos förnämste fotograf, Egaki. Dardels vän Karl Asplund beskriver det: ”Allt var sött, svärmiskt och oskyldigt, helt svarande mot en sida i Dardels väsen”.
På en blyertsskiss från Japan år 1917 har Dardel avbildat Nita, elegant uppklädd i kimono. Nita flankeras på ömse sidor av två uppvaktande rivaler. Herrarna i fråga har identifierats som den chilenske legationssekreteraren Antonio Varas (Nitas ”officiella svärmeri” vid tiden för Dardels ankomst) samt den spanske legationssekreteraren de Castellanos. Dardel själv skymtar fram, mellan den solfjäderviftande Varas och Nita, där han märkbart irriterad övervakar situationen.

Blyertsskissen låg till grund för akvarellen Påfåglar, utförd år 1918 (av Asplund kallat ”ett av märkesåren i Dardels produktion” )efter hemkomsten till Sverige då Dardel hyrde ateljé vid Blasieholmstorg, nära Arsenalsgatan dit hans föräldrar hade flyttat från Uppsala 1908. Dardel var nu ivrigt sysselsatt med att bearbeta intrycken från resan; 1918 kom att bli hans kanske mest inspirerade samt produktiva år, vilket bl. a. utmynnade i mästerverket Den döende dandyn.

Påfåglar överensstämmer i stora drag med den förberedande skissen från föregående år. Dardel har dock, sin vana trogen, ”broderat ut” kompositionen samt berikat den med, mer eller mindre, underliggande symbolik. Karl Asplund beskriver akvarellen enligt följande: ” ’Påfåglar’ är ett elegant scherzo över minnena från Japan. Nita står i japansk dräkt med sin mammas hund Toby, en äkta Chow, så rasren att han har svart tunga, och konverseras av två hypereleganta och något tillgjorda herrar i vita dinner jackets. Symboliken är så tydlig som man kan önska. Den vita påfågeln, ett av den Dardelska konstens från Japan upptagna älsklingsdjur, harmonierar helt distingerat med de skönvitklädda diplomaterna, skatorna som skrikande flyr sin väg antyder konversationens art”.
Den kanske viktigaste skillnaden mellan skissen och akvarellen står dock att finna i kompositionens bakgrund. I akvarellen har Dardel placerat in sin egen avbildning djupare in i bildrummet där han, till synes obesvärat, inte bara elegant konverserar tidningskungen Fleischers dotter Marion utan även nonchalant vänder ryggen åt det svärmeri som utspelas i förgrunden. Kan denna väsentliga justering av komposition antyda att väl hemma i Sverige år 1918 kände sig Dardel betydligt säkrare på den ömsesidiga kärlek som fanns mellan honom och Nita?
I april 1918 öppnade Dardels första separatutställning på Nya konstgalleriet, Strandvägen. Dardel blev uppmärksammad och fick sälja samt väckte kritikernas förundran, där framför allt de yngre kritikerna (bl. a. August Brunius och Pär Lagerkvist) var särdeles entusiastiska. Pär Lagerkvist skrev: ”Denna konstnär intar en plats för sig inom modernt svenskt måleri […] För min del finner jag här i landet ingen i uppfattning och form så starkt personlig modern målarkonst som denna, ingen så litet tillfällig eller bekvämt tillrättalagdt, heller ingen visar en sådan konsekvens i utvecklingen” (Idun, nr. 16, 1918).
Det föll sig naturligt att Dardel efter sin framgång i Stockholm blev inbjuden att hålla en separatutställning till, denna gång på Valand i Göteborg. Utställningen, i vars förberedelser Nita Wallenberg entusiastiskt deltog, öppnades den 5 november och pågick till månadens slut. Den omfattade 51 nummer, till större delen samma tavlor som i Stockholm. Dock fanns i Göteborg en del märkvärdiga nyheter, bl. a Den döende dandyn (kat nr 1) vilken färdigställts under sommaren.
Vidare var akvarellavdelningen utökad med 15 nya verk. I täten för dessa nytillskott återfinns i katalogen under nummer 27: ”Dam och kavaljerer”. Utifrån titeln ligger det nära tillhands att tro att bakom utställningskatalogens anspråkslösa beskrivning döljer sig auktionens akvarell Påfåglar, utförd i Stockholm sommaren 1918.

Text och bilder är hämtad från bukowskis försäljningssida för ”Påfåglar”. https://www.bukowskis.com/sv/auctions/578/8-nils-von-dardel-pafaglar

Bloggen har skapats upp med ändamålet att agera central punkt i vår gemensamma släktforskning och dessutom fungera som en naturlig portal för fakta och information om genealogi i stort.

Copyright © 2019 Skogmanska.

To Top